Tar ett djupt andetag...försöker stängt av mig själv... har en tendens att göra det vissa stunder nu den senaste tiden... dom stunderna kommer med längre mellan rum ju mer tiden går...men dom kommer när jag minst anar det, off guard, som en impuls och en känsla...

Ögonen vattnas och jag fylls med smärta, sorg och ångest...

Känns fortfarande som en del av mig har dött... jag vet inte när den delen kommer vakna till liv igen... 

En del av mig försvann... det känns så tomt...  

Varje sekund av sitt liv har han i princip funnits med mig genom allt, och varje sekund av hans liv var han ovilkorlig kärlek och livsglädje för mig, tomrummet av någon så betydelsefull kan aldrig fyllas igen...

Jag tänker inte ens försöka kompromissa mina känslor till att känna något annat, eller ens försöka släta över det för att få det till något som inte känns "så farligt"... im done with that...

Det är vad det är... livet går alltid vidare och man lär sig leva med saker och ting oavsett... ba deala med det... men det är fortfarande vad det är...

Im done with a lot... det känns så... tiderna förändras inget förblir någonsin som det varit eller som det är... inget varar förevigt... det är knappast något jag förundras över längre heller...

Det är bara så det är... Livet!

Mycket som har hänt, mycket som händer och mycket som kommer hända och som skall hända inom snar framtid...

Vet ingenting, det rullar under fötterna... ingen aning om vart jag kommer landa... så är läget just nu...