Varje dag, varje minut, varje sekund är livet... Stanna upp och leva här och nu, ta tillvara på allt som sker är viktigt men svårt. Svårt när man befinner sig i det förflutna, nutid samt framtid samtidigt, ibland är det nödvändigt. Det är parallella processer som ständigt pågår. Dock går det aldrig att förändra det förflutna. Vad som komma skall kan man inte heller helt hundra veta... Ibland önskar jag dock att man hade kunnat bolla alla dessa parallella processer bättre... Man kan aldrig vara på flera "ställen" samtidigt och man kan inte heller rodda med allt på samma gång, så är det ju. 

Känner av både stress, press och oro just nu. Mycket som sker och mycket som komma skall.

Livet sker varje dag, varje minut och varje sekund. Det som hände igår är nu mitt förflutna, dags att blicka framåt och göra det som måste göras nu, och inte tänka så mycket på det som skedde igår. 

Det är vad jag vill göra just nu...vill inte mer, jag behöver komma bort från allt just nu... bara för att andas... Men det går inte... det är nu jag ska bädda för vad som komma skall... Har inte tid med att deala med mig själv mitt upp i allt...Vill vara i fred... Vill inte ha något eller någon runt omkring mig just nu som kan påminna mig om mina måsten och borden... Bläsch... Låter flyktigt och oansvarigt... och ja det hade varit skönt att vara sådan just nu... men nej givetvis inte.

Bita ihop och bita i det sura äpplet? Ja, Oh Ja... 

Rastlös, men ändå stressad och pressad. Vankande oro... Ahh Tenta... ja tenta... ingen motivation till den här tentan... Jag börjar bli skoltrött... Men jag biter ihop såklart och gör det jag ska... Snart är det dags för nya äventyr.

Jag har för mycket tankar på annat just nu än det jag bör fokusera på och det får mig att vilja krypa ur mitt skinn. Någon i det förgångna hör av sig och stör mig, annat i det förgångna gör sig påmint och jag vet inte varför jag fylls av den där oron, känner mig olustig och illa till mods. Jag måste släppa det. Känns som jag har "abstinens", jag vet efter vad, jag vet inte om jag kommer kämpa emot denna gången heller. Dåligt, dåligt av mig... vad är det som gör att jag inte orkar bry mig?

Min kropp mår inte bra.

Oro...

Jag är samtidigt glad, förväntansfull och ivrig...  inte på det som förpestar mitt sinne och kropp just nu och inte på det jag måste göra just nu utan bara på livet och det som komma skall... Det känns bra... men jag måste tagga ner... Jag känns en aning osammanhängande i mitt skrivande kanske... men hela jag är osammanhängande, fragmentarisk, och ofullständig just nu, ambivalent i tankar och känslor.

Det måste man kanske också vara ibland för att kunna reda ut det som är så att allt faller på sin plats...

Ska snart ta mig tid till reflektion och bearbetning...

Men först tenta... Ahhh tenta...

Jag har den återkommande känslan av saknad... jag saknar!

Jag saknar många... Jag saknar mycket... och jag längtar... Jag förstår känslan av många men inte mycket och längtan. Jag behöver meditera. Jag behöver gå in i mig själv... Det är mycket som kommer hända nu inom de närmsta månaderna. Men jag ser fram mot det, det kommer bli tufft, men jag laddar för att vara redo. 

Detta blir ett ytligt inlägg med massa ögongodis, no reason just is! ;)

Tid och rum tycks stanna när jag är med dig

Jag lever... jag lever här och nu, i stunden, i detta ögonblick

Jag ser in i dina ögon och jag känner, jag känner glädje

Inget annat spelar någon roll än det som är här och nu... Vad morgondagen kommer med eller vad framtiden bringar är ännu inte något som är. 

Här och nu är det enda som är, mina tankar, mina känslor, mitt tyckande är det som är just i denna stund, just i detta ögonblick... jag njuter, jag njuter av det som är utan att veta vad det kan bli och om det kan bli  för det spelar ingen roll. Det är vad det är och det blir vad det blir!

Jag lever här och nu, just i denna stund utan tid och rum.. med dig!

   Jag har ett skri i mitt bröst som inte kan komma ut... jag har hjärtslag i mitt bröst som dunkar så hårt att alla borde se mitt hjärta slå... jag har en ångest från det förgångna som alltid finns där med sin vankande oro...

Det förgångna förändras inte... men du själv förändras med tiden och genom livet... livserfarenheter sätter spår och bildar ibland sår och ärr... Sådana sår och ärr man får lära sig leva med eller som man släpper och lämnar i det förgångna...

Det som har hänt har hänt... Jag lever här och nu, min framtid är ett oskrivet blad men det är det enda jag kan blicka åt som är relevant... det förgångna är det förgångna...med lärdomar och minnen som alltid kommer finnas...

Efter förändringarnas år är det dags för en ny era med möjligheternas år!

God fortsättning på er allihopa!